Isabella Natalie

Felix

 
Jag vet inte hur smart det var att skriva det här inlägget på en publik plats, jag har inte ens börjat och jag har redan tårar i ögonen. Det har snart gått en månad sen jag sa god natt till min bästa vän. I majoriteten av mitt liv hade jag honom vid min sida. Varje dag var han där. Min lilla bebis. Inte en dag passerar utan att jag tänker på honom. Paus.
 
Jag drömde om honom i natt. Men det var ingen rolig dröm. För han var borta där också. Fick inte gosa med honom. Hörde bara hans jamande. Sen vaknade jag. Ledsen. Önskade att folk faktiskt förstod hur man mår när man går igenom sånt här. Har två personer i min omgivning som förstår. Och ni är guld värda. Tio djupa andetag.
 
Idag när jag var på väg ut (väldigt försenad också, might I add) så hann jag bara powerwalka i några minuter innan jag stötte på en jättesöt liten misse. Förseningen bara försvann, det enda jag brydde mig om var att få gosa med den lite grann. Och tårarna bara rann. Och jag kunde inte bry mig mindre om att mitt smink blev förstört eller att jag skulle behöva halvjogga för att hinna fram i tid (blev en minut försenad så det är väl helt okej). 
 
Det kommer dröja väldigt länge innan jag kan leka med en kisse eller ett annat djur utan att mitt hjärta krossas om och om igen. Min älskade lilla bebis. Som jag saknar dig.